Igår var jag hos mvc och tog det sjunde blodprovet på en vecka. Eller egentligen var det det andra eftersom de inte lyckades få ut något blod när jag var på sjukhuset i torsdags (trots fem stick). Vi passade också på att lyssna på bebisens hjärtljud (jag var egentligen bara där för blodprovet) och de låg på 146 så det är ju normalt. JAg hade 90/60 i blodtryck (samma som jag i och för sig legat på de senaste månaderna) så de ville ha ett urinprov också bara för att se att allt stod rätt till med det också.

 

Efteråt gick jag och barn1 hem och åt lunch.

Eller jag försökte få henne att äta lunch.. Hon var hysterisk över att hon skulle äta mat och inte filmjölk och jag mådde riktigt dåligt och ville bara lägga mig, så till slut lät jag henne leka med ipaden medan jag la mig på soffan och frösökte sova lite. Jag mådde verkligen skitdåligt. Vi hade bestämt att vi skulle träffa Jessy efter mvc, men jag skrev att vi skulle bli sena och skyllde på barn1, fast helt ärligt var det jag som inte klarade av att gå. Egentligen ville jag banga, men kände att det inte skulle vara någon bra idé.

VId 14.30 gick vi hemifrån. Vi var i stan till klockan 18. Sedan lekte vi lite på gåden innan vi gick upp till lägenheten. Vid 19-tiden nattade S barn1 och hon somnade på mindre än 10 minuter.

 

Jag mådde bara sämre och sämre efter vi kom hem och hade gick och la mig nästan direkt när vi kom hem.

Dock blev det ingen sömn för mig för vid 20-tiden började jag få ont. Ont som fan. Likadana värkar som jag hade de första två nätterna innan barn1 föddes.

S sa att det kanske var riktiga värkar, men jag minns att förra gången så började det så här (ont i livmodern/kramp i livmodern) och kändes så två nätter i rad och sedan tredje natten ändrade värkarna karaktär och jag fick då dessutom ont i skelettet, höfterna, ryggen, m.m. Så jag visste att det itne var dags, men kände ändå att tänk om det blir samma procedur som förra gången.. I så fall har vi problem, för det finns ingen som kan ta hand om barn1!

 

Det höll på hela kvällen och det värsta är att jag vet att det kommer göra ännu mer ont när det börjar på riktigt vilket gav mig ångest och efter ett tag ville jag bara gråta. Till slut tog jag smärtstillande och efter någon timme kunde jag sova.

 

Idag har jag tagit det så lugnt som jag har kunna. Vi var ute ett par timmar på gården på eftermiddagen, men i övrigt har vi inte gjort något nyttigt. Sedan när S kom hem från jobbet gick jag och la mig och vilade, medan han lagade mat och lekte med barn1.

Jag har inte känt några värkar idag, så jag hoppas det var en engångs företeelse, men vi får se.