En av de värsta dagarna någonsin
Jag tänkte uppdatera om vad som hände den där dagen i juli när hag var på sjukhuset och skulle kolla bebisens höfter... Jag hade ju rejäl ångest när jag satt där i väntrummet som jag skrev om här på bloggen.
Först var vi på röntgenavdelningen. Vi blev inkallade, jag tog av bebisen hennes kläder och blöjan och fick hålla fast hennes ben när de skulle ta röntgen-fotot (?). Precis när de tog det kissade bebisen! Jag trodde jag skullw skratta sönder mig, det kom ju överallt! Hela bänken, mina händer och hennes kläder var dyblöta. Som tur var hade jag extra kläder med.
Efter allt det där fick vi gå till ortopeden (har jag för mig). Där behövde vi inte vänta i väntrummet utan fick vara i ett rum tills doktorn skulle komma. Medan vi väntar ligger bebisen på sjukhussängen och lekte med sin giraff Sophie. Plötsligt åker Sophie ner på golvet och jag böjer mig ner för att plocka upp henne. När jag är på väg upp trillar bebisen ner från sängen!! Sängen är ju ganska hög, som sjukhussängar brukar vara, vad kan den ha varit... Kanske en och en halv meter hög. Och golvet är stenhårt. Jag ser vad som är på väg att hända och försöker fånga henne, men hann inte. Jag tar henne en millisekund efter att hon landade på golvet. Hon landade på ansiktet.
Mitt hjärta går i tusen bitar och hon börjar skrika. Det är blod och jag vet inte hur skadad hon är. Jag sliter upp dörren och springer ut i korridoren med henne i famnen. Det är en doktor och en (kanske två) sköterska där. Jag skriker att hon ramlade från sängen. Doktorn ropar nåt och sköterskan springer iväg. Doktorn följer med mig in i rummet och vi sätter oss på ett par stolar som står längs väggen. Doktorn försöker undersöka henne samtidigt som han förklarar att om något sånt här händer så är det tur att hon landade på ansiktet och inte på bakhuvudet i alla fall och dessutom att det skedde på sjukhuset. Tur i oturen liksom.
Det kommer en sköterska med lite förband och sånt. De tar något bandage liknande, sköljer det i kallvatten och sedan får bebisen suga på det. By now vet vi att hon har "bara" skadat sig i munnen. Hennes nedre framtänder slog i strängen som sitter bakom överläppen och det är där det blöder. Blandat med saliv blir det ganska mycket blod. Hon fick också fläskläpp och ett blåmärke snett nedanför ena mungipan.
När hon börjar lugna ner sig så blir jag upprörd. Jag börjar gråta. Tänker på hur mycket värre dt kunde bli och hur allt är mitt fel. Så får doktorn trösta mig istället. Efter en stund börjar bebisen gråta igen och denna gången slutar hon inte. Så doktorn "passade på" att kolla hennes höfter och allt verkade vara dom det skulle. Röntgenbildernasåg också bra ut.
Mamma som skulle möta oss på sjukhuset hörde bebisen gråta från väntrummet och kom precis när doktorn informerade mig om att höfternasåg bra ut, men att jag ska kolla så bebisen inte fick hjärnskakning. Vi går ut från sjukhuset och åker hem. Hemsk dag.
Hon hade inte fått hjärnskakning som tur var och återhämtade sog ganska snabbt. För mig tog det längre tid. Jag kunde inte ens tänka tanken på det som hade Hörby utan att bryta ihop inombords på flera månader...
Jag är tacksam för hur bra personalen på sjukhuset hantaderade situationen.
Min blodiga tröja överst.