Jag tänker att om han fimpar innan han kommer upp i hissen så ska jag låtsas som ingenting. Men när hissen kommer upp är den cigaretten fortfarande tänd. 

När dörrarna öppnar ställer jag sulkyn och mig själv i vägen så de inte kan gå ut (barn1 står en bit bort) och frågar honom: -Röker du i hissen? -Nej., svarar han. Jag blir mer irriterad. -varför ljuger du?? Jag ser ju att du har en tänd cigarett! Han fimpar den mot handtagen som finns i hissen och jag blir förbannad. -Du kan väl inte fimpa på handtaget?! Är du dum eller? Tycker du att det är rätt att mitt lilla barn ska behöva andas in cigarettrök pga dig??? Vi började storbråka. Jag var så arg. Han också. Hade han visat lite ånger från början så hade jag varit nöjd. Men han var så nonchalant och jag valde att vara en riktig bitch. 

Han kallade mig hora säkert 15 gånger. Han tänkte slå mig. Då sa jag -Ska du slå mig? Jag är gravid. -Tror du jag bryr mig? -Så du tycker det är okej att slå en gravid kvinna framför hennes barn? Då gick hans flickvän emellan. Hon sa att det han gjorde var fel, men det var hon som bad honom följa henne till tåget. Jag sa att det spelar ingen roll han borde fimpat innan han kom in i stationen. 

Han fortsatte vara väldigt aggressiv och när han gick mot tåget över motorvägen fortsatte han skrika hora. Jag frågade honom om han skulle tycka det var okej om någon talade så till hans mamma och han sa att han talar så till sin mamma hela tiden och han bryr sig inte.

Jag sa att det är väldigt lågt av honom och jag hoppas han får sitt straff för det någon dag. -Jag hoppas du dör! Fick jag till svar. -Ja, jag kommer dö någon dag. Det kommer du med, men jag hoppas du får lida innan du dör., svarade jag. 

Han fortsätter skrika och då ser jag att det står en polisbil parkerad på andra sidan, vid tåget. Jag säger -Du ska inte kalla mig hora. Passa dig! Han fortsätter skrika. Hade jag varit på jobbet så kunde polisanmält honom för det och fått skadestånd, men då är jag ju tjänsteman. Jag visste att polisen inte skulle göra något, men jag ville att de skulle snacka med honom. Jag började gå mot tåget och sa att jag skulle hämta polisen. Hans flickvän blev jätterädd och började gråta. -Snälla han är min pojkvän! Men jag fortsatte gå.

 När jag kom fram till polisbilen satt den ena och sov medan den andre bara stirrade ut genom rutan. På den lilla biten jag gick för att komma till polisen hann jag lugna ner mig. När jag inte längre var arg blev jag väldigt illa till mods och kände mig nästan rädd. Killen var väldigt aggressiv men i min ilska brydde jag mig inte. 

Jag knackade på polisens bilruta och sa ursäkta att jag stör, men... Och sa min sida (den oskyldiga versionen) om vad som hade hänt och att jag ville att de skulle följa med mig och snacka med honom. De ba -Okej, vi kollar det sen. (!!!??) 

Det var tydligt att de bara ville bli av med mig. Men jag sa att jag vet inte om de är kvar och jag måste gå den vägen för att komma hem och jag vill inte träffa honom ensam. Så till slut åkte de runt och mötte mig så jag kunde gå hem. Paret var inte där. De sprang väl och gömde sig någonstans. 

När jag berättade för S blev han väldigt upprörd. Dels på killen, men också för att jag utsätter mig för onödiga risker. Tänk om han faktiskt hade slagit mig. S har rätt. Jag måste lära mig att hålla käft ibland. Men det är svårt.. S var stressad hela kvällen för han blev så orolig för mig. 

Igår när jag skulle till tåget kände jsg mig faktiskt orolig över att stöta på honom.