Men så vaknar jag idag och får reda på att saker och ting inte går enligt planerna och helt plötsligt är allt dåligt. Måste vara hormonerna som gör det så stort...?

De senaste åtta åren har jag sökt varje termin efter amharinja-språkkurs. I januari hittade jag äntligen en och den var i Göteborg. Jag anmälde mig direkt. Den skulle börja i februari, men blev uppskjuten till mars och kanske ännu längre om de inte fick tillräckligt med sökande. 

I torsdag fick jag mail om att den ska börja på tisdag. Jag blev överlycklig och berättade för S. 

Han ska rå över min ekonomi den närmsta tiden, så att jag kommer på rätt köl. 

Det första han säger är att jag inte har råd. Jag har lovat mig själv att följa allt han säger så jag accepterade det och lovade att jag skulle avboka. 

Imorse gick jag in på deras sida för att se hur man avbokar och fick se att om man avbokar mindre än en vecka innan så måste man betala en del av avgiften ändå. 

Jag tycker det känns otroligt onödigt att betala när jag verkligen vill gå, men inte får. jag visste att s skulle bli arg, men ringde direkt och berättade. Han blev, som jag visste, förbannad men jag måste ändå avboka. 

Detta har dragit ner hela min dag. 

Jag ville verkligen göra detta för mig. Jag tycker jag förtjänar det. 

Plus att jag känner hur mitt självförtroende bara sjunker mer och mer för varje dag dom går och detta skulle hjälpa. 

Detta skulle ge mig lite egentid, en hobby, något som skulle få mig att feel good about myself. Detta skulle hjälpa hela vår familj eftersom jag skulle kunna hjälpa till att lära barn1 hans språk. 

Men jag får inte. Och nu känner jag mig så ledsen och besviken. Så ledsen.